En man längst världens förnämaste havsöringsvatten

En tidig morgon en vithårig man går längst ån. I Hans fotspår en liten svart hund följer så glatt. Två hästar betar på gräsmattan utanför huset, gamla och grå. Livet är långt men endast på lån.
En gammal man med en livskraft så stark. Han är ståtlig och stolt med en enorm vilja och kraft.
Han vandrar längst ån över broar, och över ängsmark.
En gammal officer han är med en rygg så rak, ett flugspö i handen han håller. I ett kast låter han linan landa mjukt över åns yta. Med vana händer över strömmen han låter flugan glida och en  öring så vacker hugger med brak.
Jakt, fiske och hästar var livet han höll så kärt. Familj och vänner var lika så värt.

Många vänner över världens länder. En man med stort hjärta, som alltid med ett leende fick en att skratta.
En far, en morfar, en farfar och en fantastisk vän. Med glädje och kärlek som följde vart han än gick hän.

Natten den 21 februari tog min fantastiska och underbara morfar Göran Ulfsparre sitt sista andetag och somnade stilla in hemma på Em. Hans dotter, min mamma fanns vid hans sida till sista andetaget.
Morfar hade ett långt och händelserikt liv, som officer, som tävlingsryttare där han red VM i fälttävlan, som jägare, som husar, som flugfiskare och fiskeförvaltare vid Ems Herrgård.
Han brann för fisket och jakten vid Em. Framförallt Emån kämpade han för, för ett hållbart fiske, fisk- och fiskevård. För de magnifika havsöringarna. Han gav sig aldrig i fighten får åns bästa. Morfar satt med i styrelsen i Gustaf Ulfsparres stiftelse från dess start och arbetade aktivt tills dess att orken och kraften tog slut.

Han älskade festligheter och tackade nästan aldrig nej till en middag eller fest. Inte ens på slutet. Sista gången jag träffade morfar var på min första egna jakt på Em i december förra året. Han var så glad och strålade av lycka. När det var dags att dra sig tillbaka för hans del. Blev han buren ner i en fåtölj av gubbarna. Med morfar i täten sjöng de högt Helan går ner för trappan och han bara skrattade.
Han sjöng alltid snappssångerna med stor inlevelse vid alla middagar. Oavsätt om han var på sjukhuset eller hemma så allt skulle han ha sig en snapps. På hans 85e födelsedag firade han den på sjukhus. Han gjorde nog både läkare och sjuksköterskor förfärade när han tog ett par snappsar under dagen.

 
Vid fest och med vänner så lyste glädjen och lyckan om morfar. Underbara minnen som jag aldrig kommer att glömma.

Morfar hade en sådan enorm livsstyrka, och livsglädje. Han slutade aldrig att ge upp. Många gånger under de senaste åren som vi trodde att det var slutet. Så på ett mirakel blev han bra igen, som ett mirakel lyckades han öva upp både gåendet och minnet igen. Han fortsatte att hänga i sin trapets. Envis som synden och en kraft av hopp som få kan slå.

 

Morfar hade 4 stycken barnbarn som han älskade och höll väldigt högt. Pratade alltid med glädje om oss.
Jag och min yngsta kusin Erik med Eriks far Gustaf och morfar/farfar.

För mig var han världens häftigaste morfar, en förebild och idol. Han lärde mig vad styrka, livskraft och att aldrig ge upp var. Han lärde mig om ån och om fisket. Han visade vägen in på ett liv som jag inte kan vara utan. Ett liv av ödmjukhet, av glädje och av äventyr. De livet som vi flugfiskare håller så kärt. Ingen annanstans har jag mött så mycket vänskap och stöttning.

När jag var 7 år tog han mig upp på ankarkronabryggan med ett grönt litet metspö. Fick en liten mört som morfar nackade med en rutten pinne. Den där ruttna lilla pinnen fick jag med mig som batong. Den låg i morfars fönster med ett rött paketsnöre runt med en namn lapp med mitt namn. En liten rutten pinne som med tiden blev torr och skör med ett blekt snöre runt sig. En pinne som påminner mig om min barndom vid Em. Då lilla pinnen fick följa med på mina fisketurer längst ån som barn.

Två år senare tog han ut mig på Pluton bryggan med ett flugspö istället. Året efter fick jag flugspöt i 10 års present och en fin liten rulle till.
Helt underbara minnen att glädjas över. Även om tiden just nu är jobbig med tårarna som aldrig slutar att rinna. En smarta av saknad och längtan efter en varm kram från morfar. Hans glada röst som glatt säger “Men hej lilla gumman!” som gör så ont.

En solig september dag när elfiskarna gjorde den årliga kontrollen av smolt och yngel 2010.

Min student 2009. Mormor, min älsta morbror, morfar och min ena kusin Michaela.

Såhär minns jag morfar som starkast. Ett glatt leende vid Emån!

En härlig vårdag på Em utanför Stora åflygeln.

Min stolta morfar!

En far, en farfar, en morfar, en vän och en stor kämpe.
Av detta jag skrivit är vad morfar var och är för mig. Tack för alla år och alla underbara minnen du gett mig och många andra. Jag och morfar var rätt lika ibland framför allt när det gäller att vara envisa som synden och aldrig ge oss. Ledde ibland till att vi rök ihop lite. Skrattar när jag tänker tillbaka på det. Till slut var det oftast någon som la ner garden. Kul hade vi ihop med många underbara stunder och middagar. Kommer nog sakna våra middagar mest. Hans goda mat och alla härliga samtal och envisheter vi delade.
Tack för allt morfar!
Vila i frid!

Morfar kommer att strös i Emån söndagen den 17 mars kl 13.00 Efter det är det minnesstund. Annonsen kommer ut om några dagar men vet att det förmodligen kommer långväga vänner för att minnas morfar. Så går ut med det här nu.

Försök att meddela om ni kommer gärna någon vecka innan, slutdatum är ej satt än.
Vill att ni tänker på Gustaf Ulfsparres Stiftelse som morfar var väldigt engagerad i. De skulle göra honom mycket glad.

Stycknings/vilt kurs på Ekeberga Gård

I lördags var det en lång dag, med massor av information och intryck. Hela huvudet är fullproppat med matnyttig information som förhoppningsvis ska bli till kunskap en vacker dag.

Jag, Andreas Thid och en vän till Andreas som heter Stefan. Vi åkte ner till kära gamla Påarp. En liten förort strax utanför Helsingborg. Bodde på Ekeberga från jag var 5 år tills jag var 12 år. Våran granne på Ekeberga Jean, är en god vän till mig och pappa. Jean De Gant som han heter är yrkesjägare, och har över 30 års erfarenhet utav proffetionell jakt både i Sverige och utomlands. En väldigt jordnära och natur nära person.

Vi började med att gå in i huset och när jag steg in genom dörren möttes jag utav en bekant och mysig omgivning. De såg i princip likadant ut som när jag var liten och var där var och varannan dag. Vi stannade vid matsalen och en del utav hans trofé väggar. Där han berättade om både stora och små horn. Han är mycket noga med att oavsett vad man skjuter så ska djuret behandlas med värdighet och respekt.

 

 

Inne i matsalen hänger ca 370 stycken troféer varav 80 stycken är medaljer. Tittar ni noga så ser ni att även de minsta små spets hornen har sin plats på väggen. Oavsett storlek och hur det har blivit skjutet så bär var och en utav dem på olika minnen och upplevelser. Troféerna är inte bara bra skott, utan även från sämre skott som inte alls alltid har varit så lyckade. Det är ju så jakten är berättar Jean, allt är inte bara bra skott. Även den bästa skytten kan avlossa ett dåligt skott.  

  

Ett vackert bock horn fångar min blick, på hornen hänger en guldmedalj prydligt.
En vacker trofé som bär på sin egen historia.

En helt enorm kronhjort pryder en utav hallens väggar.

  
På mitten bilden hänger ett liten liten bock trofé. Hornen är inte mer än  några få centimeter långa. Oavsett om denna lilla råbock är liten så har den sin självklara plats bredvid alla andra.

 

Efter en stund går vi ut till garaget där Jean har sparat två djur åt oss. Han har verkligen ansträngt sig. Fick frysa ner djuren för det blev inställt förra gången vi skulle åkt ner. Han har fått tina dem sakta men säkert och släpat dem fram och tillbaka.
Det ena djuret är ett dov och den andra är ett påkörd rådjur som vi ska flå och stycka.

 

 

Jean visar och förklarar grunderna i att flå ett djur, visar hur man med enkla medel knäcker av skankarna, snabbt och effektivt.

 

Här visar han på första bilden hur man avfångar en skadeskjutet vilt genom att trycka in en kniv bakom huvudet. Visar också hur man på ett snyggt sätt får av huvudet utan såg, utan på ett enkelt och snyggt sätt med en kniv.

 
Stefan började med att flå rådjuret.
Med en vass kniv och att försöka använda fingrarna så mycket som möjligt gör flåningen enklare. Börjar med att skära upp från insidan av bakbenen upp till senan där man hänger upp djuret. Noga med att kniven inte skär av senan. Det jag tyckte var enklast för att undvika att av misstag kapa senan, var att skära upp på framsidan utav baklåret jobba sig uppåt med kniven sen med hjälp utav fingrarna låssa skinnet runt om benet sen var det bara att dra loss skinnet vid senan och skära av det.

 

Stefan jobbar på med rådjuret, ena baklåret är fritt från skin. Jean visar hur man öppnar upp mot bogen på frambenet.

 

  

När Stefan har flått klart rådjuret visar Jean med långa knivdrag hur man får av bogen. Poängterar hela tiden att använda så långa drag som möjligt med en lång kniv för att förenkla styckningen.

 

Efter 3-4 drag så är bogen av.

   

Här visar Jean hur man skär rent bogen, halsen syns på sista bilden. Det som inte används till människo föda kokas och blandas med ris till hundarna. Resterande rester hängs upp till fåglarna som mat.

 

En kött hög både till två- och fyrbenta. Andra bilden är på sadeln. Även om rådjuret blivit påkört finns det fint kött som inte blivit förstört. Tyvärr så var inte hela sadeln hel, men det mesta utav den. Ni ser till höger i bild att den tagit skada utav smällen.
 

Jean visade med kniv och utan såg hur man tog ut hela sadeln utan att missa sista biten som man vanligtvis gör när man sågar av den. Som ni ser på första bilden att sadeln går nästan som en pil på höger sida. Man skär helt enkelt snett uppåt innanför låren. Sen när kniven skärt av fram till ryggraden knäcker man lätt av ryggraden genom att först använda kniven mellan kotorna och sedan böja ryggraden uppåt så den knäcks enkelt.
Andra bilden visar ett utskuret lår.
 
 

Skinkan, som behövde putsas av lite, men var bara ytligt så den var hel och fin.

 

Nu är var det Andreas tur att börja flå doven. Andreas har lossat skinnet från bakbenet och jobbar sig neråt med fingrarna.

 

Nu var det min tur att ta andra sidan utav doven. Här har jag jobbat mig uppåt mot senan på framsidan av bakbenet.

  

Jobbar mig försiktigt runt bakbenet för att kunna lossa skinnet smidigt utan att komma åt senan med kniven.
Efter dessa bilderna var alla så kladdiga att det inte gick att ta fler bilder tyvärr. Nästa gång blir det plasthandskar, plastpåsar så att inte kameran blir nerkladdad.

 
  

Efter flåning och styckning gick vi in för fika och husesyn. Jean har rest världen runt sedan han var en ung pojke och jagat. Här är hans kontor med olika typer av djur han har skjutit.

  

Fick en söt bildserie på ena vorsthen Tyrk som berättar ihärdigt att han gärna vill ta en jaktrunda.
  

I trappan ner till källaren visar Jean två stycken skydd för jakthundar som användes vid jakt. De två första bilderna är ett halsband utav slitstarkt läder för skydd mot vildsvin. Det syns tydligt hur hårt grisarna har gott på hundarna med alla spår efter betarna. Andra bilden kan ni se ett långt halsband med långa spik på. Det användes som skydd mot vargarna uppe i bergen för att de inte skulle komma åt att hugga hundarna runt halsen.
  

 

När vi går upp för trappan är det en välbekant syn som möter mig. Till höger efter trappan ser jag dörren som leder in till Jeans yngsta dotters gamla flickrum och minnena flyger förbi i mitt huvud. Sophie skrämde upp mig med både vita frun, Bloody Mary, och anden i glaset. Det var kul tider de.
Uppe i hallen hänger det ännu mer troféer,  utav olika antiloper och gaseller. I andra rummet efter Sophies rum går vi in och det hänger en stor buffel på väggen. Jean hade dett stora djur på en sekunds håll innan han lyckades avlossa en sista kula som fällde den. Bilden är verkligen inte rättvis, den är helt enorm stor.
 

Vi satte oss ner med kaffe och massor utav bakverk i matsalen. Jag hade bakat lite cupcakes dagen till ära som uppskattades mycket. Var mycket prat om etik och moral kring jakt. Där Jean både berättade bra och dåliga historier.
Andreas lilla Ludde hade också fått följa med och tittade på hur det går till att flå och stycka. Det var lite läskigt allt med de döda djuren, men spännande.

På andra bilden ser vi en ofödd dovkalv, som hittades i en påkörd dovhind.

 

  

Nere i källaren har Jean liten butik med fina jaktkläder. Hittade såklart en helt underbar hatt som jag hoppas är kvar till nästa gång.
Jean visar upp ett vackert och ståtligt horn från en dovhjort. Tänk, sådana hade vi nästan på Em innan. Nu finns tyvärr nästan inga stora kvar. Det tar ca 12-14 år för en dovhjort att bli kapital. Det är en lång process och viktigt att man sköter det noga med rätt avskjutning annars försvinner de med bäst gener fort.
 

Första bilden har vi en gammal vette utav storskrake.
Andra bilden har vi kommit ut till trädgården och fasanburarna. Här ser vi en vacker tupp av silverfasan.

 

Första bilden är det en diamatfasans tupp och andra bilden är det en tupp och hona utav silverfasan.
När jag var liten var jag alltid så förundrad över dessa vackra fasaner.

Jean visade oss eller mer grabbarna markerna. Hade helt glömt bort hur mycket mark Jean hade runt Ekeberga. Minnet kom tillbaka utav fler historier. Min älskade lilla Ginny var såklart med också. Här ser vi Jeans andra vovve Gallas.
En väldigt lärorik dag på kära gamla Ekeberga. Tack så mycket till Jean för att vi fick komma på denna jaktkurs.

Lite smått och gott

Sitter och smuttar på en Latte a la Ems, med lite go swing jazz klassiker i bakgrunden. Ska snart ta tag i studierna men först tänkte jag ägna min kära blogg lite omtanke och er kära läsare så klart!

Äntligen är vintern snart över. Känns nästan helt okej. Om några få veckor börjar fisket för min del. 1 mars har vi premiären här nere. Några andra åar m.m. öppnade redan 1 januari men då känner jag att det är för kallt och finns annat att roa sig med, tex jakt.

Lite bilder sen min jakt i dec kommer här med.

Bild nr1, jag med (både lördag och söndagens jaktkung) Jean De Gant, här är spetshjorten från söndagen. Snyggt skott i halsen, gjorde lika snyggt hals skott på lördagen och en ensam hind.
Bild nr 2, jag ( fruktansvärt smickrande kläder, ser ut som jag gott upp 20 kg…bjuder på den ), Jean och en utav hundförarna Claes vars lajka “Erik” drev fram hjortarna båda dagarna till Jean så han kunde lägga ner dem.

Jag och min söta kusin Jacqueline flår en utav hjortarna med full fokus och nöje!

Full koncentration, snart blir det den roliga biten att snurra av huvudet! Båda lika glada fortfarande!!

Min lilla pärla Ginny avslutade sin säsong med pappa när jag var i Stockholm. Gick 3 såtar, gick ut runt ca 100 meter och jobbade bra hela tiden. Sista såtan fick pappas wachtel tik Ellie i gång Ginny och hon drev rådjur med ordentligt skall. Pappa var väldigt glatt överraskad och nöjd med Ginnys insatts under helgen. Nu bara längtar jag till 1 oktober igen, så det blir säsong för jakt med hund igen.
Får nöja mig med en härlig säsong utav fisket istället och det är ju inte fy skam.

Det kommer bli lite ändrade planer som det ser ut nu. Inget Norge och inget Scottland som jag hade hoppats på iår. Mörrum hade jag tänkt åka till i juni. Ni undrar nog säkert varför?
Har letat valp i några år nu och de kullarna jag varit intresserade utav innan har jag bestämt mig för att det inte blir valp i från. Efter mycket övervägande kom jag fram till att jag inte vill ha en så pass hård grishund. Mina nerver fixar inte tanken med feta grisar och en hund med för mycket kärlek för dessa.

Fick jag söka om och söka rätt. Hittade rätt snabbt en kennel uppe i “Norrland” så klart. De verkar väldigt trevliga med vettiga åsikter. Så ja, pappa blev lite sugen också. Båda har tagit kontakt med denna kennel och det ser bra ut så förhoppningsvis så föds det valpar om en månad. Har vi lite tur så får både jag och pappa vars en liten parvel. Jag ska vill ha en tik och pappa en hanhund. Föräldrar djuren verkar också väldigt bra, trevliga stabila familjehundar som fungerar bra både i skogen och hemma.

Så det är anledningen till att jag inte kommer åka i väg så långt, då jag behöver hålla lite i pengarna och inte kan åka iväg för länge med en valpis hemma. Blir det ingen valp försöker jag nog åka en vecka till Norge ändå i sommar, men får se.

 

Nu till helgen blir det i alla fall en jaktkurs för Jaen De Gant, strax utanför Helsingborg i Påarp. Blir styckning och om det hinns med artkännedom m.m. Ska bli väldigt kul! Blir bilder och en bra sammanfattning utav dagen på bloggen senare.

Nu ska jag mysa ner mig med konteringar, bokföringar och annat smått och gott….
Ciao Ems